57. Sean Reinert: "Blott en våg..."

Sean Reinert t.h., Paul Masvidal t.v. "The Karmic Brothers."


Musik är inte bara musik. I alla fall inte när jag talar.

Ofta lindar jag in mina musikpreferenser på två huvudsakliga vis. Det första är ironiskt: "Min musiksmak är bättre än alla andras. Buga er tjänstefolk." Jag gillar det bäst, i synnerhet om folk deltar i leken.
   Det andra är något i stil med: "Musik — att spela, lyssna, tänka på — är reflektion. Ett medium som förmedlar tankar och känslor på ett vis varken film eller böcker gör."

Oavsett vilket står dessa i relation till en tankefigur jag ofta kommer tillbaka till med viss irritation: folk som säger att dem "lyssnar på allt."
   Det jag ofta noterat är att merparten av folk som säger så lyssnar på rätt lite, och dem har sällan större koll på bakgrunden till musiken. Det är lugnt för min del, men ordvalet i en sådan situation borde inte vara 'lyssnar på allt'. I kort, det går inte ihop. Bokstavlig tolkning? Ja.

Om någon beskyller mig för att vara detaljfixerad och onödigt petig skulle jag inte invända allt för mycket såvida människan inte påstår att jag är begränsad i musikpreferenser. Ingen stor orättvisa, men mitt perspektiv gällande det är det motsatta.
   Så jag mediterar gärna på det när det lyfts. Om inte annat bara för sakens skull. Oavsett vad blir slutsatsen ändå: "Jag känner bara starkt för ('min') musik."

En Anledning

Ovanstående har något av ett tyngre värde just nu, något mer än mitt 'musik inte bara är musik'-tänk. Sean Reinert — en trummis/musiker — dog nu i Januari. Ung. Att leva länge är ingen garanti, men det är svårt att svälja för mig. Sean spelade inte bara i ett band jag starkt uppskattar utan två: Cynic och Death.[1]

Han turnerade för, och spelade in, albumet Human under sin tid i Death. Cynic var däremot "hans band" och rollerna var där flera. Trumslagare och låtskrivare får väl en lov att säga är de lite mer formella termerna. Han var dock inte en metronom, en tråkigt och själlös tendens i batteribranschen, så 'musiker' är i min mening den enklaste, mest passande, termen. Han skapade musik, han spelade "inte bara".

Cynics andra huvudperson heter Paul Masvidal. Även han spelade på Human. Deras tid i Death representerar ett skifte i låtskrivande. Chuck Schuldiner — dog också ung — tog till vara på Cynicmedlemmarnas talanger. Deras inblandning verkar haft en direkt effekt på hans skrivande.
   Chuck vände motgångar till ett vapen, petade hål på bubblor inom (death) metal-genren, skitsnack[2], vadade genom den sumpmark som är musikindustrin, förändrade en genre på ett vis endast en handfull musiker gör per decennium.

Sean, Paul och Steve Digiorgio — den sista pusselbiten som, utöver Death, är bäst representerad i sitt arbete i sitt band Sadus — vill jag se som oumbärliga i detta. Steve lirade även på Deaths nästa album, Individual Thought Patterns, vars betydelse för mig jag inte har plats att beskriva här. Sean spelade däremot inte på det.

Cynic, får en ändå säga, var ouppskattade då det begav sig. Även om en bortser från det prominenta användandet av en vocoder för en del sång lär det framstått som utomjordligt.
   I efterhand är det klart att Human och Cynics första album Focus karvade ut en fåra som tog sig ett eget liv. Som höjde nivån på låtskrivande såväl spelande i hårdare musik. En bör nämna att de samtida Atheist också var viktiga; Cynic lär stå närmare dem än Death rent musikaliskt. Hur som helst, det allt för unika Cynic försvann för ett tag.

Cynic, Inte Bara Eko

Under 00-talet blev det tydligt att dessa musiker, och Sean i synnerhet kanske[3], influerade musik på ett vis som dem nog inte kunnat förutspå. Att Cynic kom tillbaka efter cirka ett decennium verkade förvåna dem själva.* Att det dem skapat inte var mycket mer än en fotnot i historien.
   Att försöka övervinna 'death metal'-publiken på 90-talet måste varit näst intill omöjligt. Den hårda musiken som florerade då gillar jag, men trender är trender. Mycket som släpptes var dåliga ekon av bättre album. Och det i en liten otillgänglig subgenre.

Den publik Cynic, av historiska skäl, enklast kunde exponera sig för var rådvilla. De grunge-wannabes som då var normen, och den "nu-metal" publik som kom efteråt, lär varit för hjärndöda för att ens förstå att det Cynic gjorde var musik. Kommer inte ens ursäkta mig för den fördomen.

Irrelevant för vissa. Relevant för mig.

Viss musik kan givetvis påverka en mycket utan att det egentligen ändrar ens konstitution, men den tid jag aktivt lyssnat på Cynic och Death måste röra sig om veckor eller månader.[4] 'Innan och efter' är då långt ifrån varandra. Det är betydande. Om det inte har satt spår så borde det ha gjort det.
   Att prata om detta i ännu längre ordalag skulle vara lätt. Jag ska lägga bort historiebeskrivningen och försöka fokusera på de viktigaste detaljerna relativt sett från mitt perspektiv.

Om En Låt

Cynic släppte en EP 2011: 'Carbon-Based Anatomy'. Huvudspåret med samma namn har jag lyssnat väldigt mycket på. Bra rytmsektionsarbete[5], har ambient-feel här och där, välkomponerat simpelt gitarrspel (medveten simpelt, solot: mindre simpelt), bar sång och lyrik som snarare verkar växt ur musiken istället för att ha blivit skriven.
   På det stora hela låter det som att flyta runt ensam i rymden och ta det med ro.

Det är en av Cynics låtar, och en av få vill jag tro, som kan ha haft en uttalad terapeutisk effekt i mitt liv. Inte som en "uppenbarelse" utan något som, liksom lyriken, växt ur musiken och sedan färgat av sig på mig.

Drop the knife
Leave your arms behind
Just for a moment
Calm the mind
The longing never ends
Not while you're human

Stop the clock
Drop the storyline
Just for a moment
Stop the clock
The longing never ends
Not while you're human

Lyrik: Carbon-Based Anatomy, EP 'Carbon-Based Anatomy', 2011.

Lugn Utan Underkastelse

Jag tror inte på avgörande ögonblick. Ergo, det ingen uppenbarelse, något omedelbart eller något som ändrade mig i grunden. Det finns inget "nytt liv", och det finns ingen "första dag" av det. Om det inte är en process så engagerar man sig förmodligen i självutplåning.

Även tröttsamt för mig måste jag knyta detta till religion och dogma. Om din idé av utveckling är underkastelse för Gud eller en successiv nedmontering av din vilja à la buddhism så skulle jag säga att du misstar evolution, eventuellt revolution, med förintelse.[6]
   Fast visst kan en del riktad förstörelse, i brist på bättre ord, vara en aspekt av det; du har det valet.

Med det sagt, lyriken ovan känner jag talar om en sund tankefigur. Bygg inte för höga murar, låt vakterna ta långa raster, ställ vapnen i skåpet, öppna porten ibland, gå ut ur fortet och sätt dig på en gräsplätt, se på fortet utifrån och fundera inte på vad som händer i det. Kolla åt andra håll. Du har det valet.

Paragraferna slutar med en för mig icke-buddhistisk buddhistisk-klingande mening. Människor längtar efter en variabel x med roterande värde.[7] Det är en del av det som händer mellan ens två icke-existenser. Du kommer inte ifrån det. Notera det, släpp det. Du har det valet.

Att må dåligt över detta är enkelt, men det finns bättre saker att må dåligt över. En del saker ska inte vara jobbiga, medan andra saker måste vara det. Det är motigt att veta att de kort du har på handen är de enda korten du får spela med.
   Du kan lönlöst sprida dem för vinden, tro att ett "nytt liv" är möjligt, eller så kan du acceptera korten och förvalta dem. Du har det valet.

The struggle itself toward the heights is enough to fill a man's heart. One must imagine Sisyphus happy.

'The Myth of Sisyphus', Albert Camus.

Instinktivt/Icke-instinktivt

I vilket fall som helst, redan som barn var min grundkänsla att man dör och inte "kommer till himlen".[8] Så tankar på livet, och givetvis döden, var aldrig långt borta. Det är frågor vars natur förändrats förvånansvärt lite över åren.

Det är mellan existensens två punkter vi känner glädje, överraskning, sorg, lycka, obehag och rädsla. Det är den enda gången vi faktiskt kan agera, reagera på och tycka något.
   Är jag kapabel tvekar jag sällan, säger jag något lindar jag sällan in det mjukt i onödan, är jag inställd och starkt fokuserad på något är jag svårstörd; en nackdel såsom en fördel.
   Jag skulle inte kalla det glädje, lycka eller påstå att jag är en übermensch med oändlig vilja. Min poäng är att påpeka att när saker funkar för mig så sker det oftast på ett instinktivt plan.

Placera mig i ett rum med människor jag inte känner så blir samtalen sällan lättare bara för att jag hetsdruckit mig in i berusning eller något i den stilen.
   En kan inte helt välja bort sådana situationer — omvärlden — och obehaget blir oftast påtagligt. Det blir väldigt, väldigt lätt något som puttar fram ens ego i förgrunden och reträtten inåt lockar. I alla fall för mig.

Det låten och lyriken har kunnat skifta några grader, om inte annat påmint mig om, är att en kan förhålla sig till detta annorlunda. Ta ett steg tillbaka från situationen. Fastna inte totalt i dina tankar. Slutar väva berättelsen om du själv en stund.
   Någon kanske skulle kalla det ett mantra, men den benämningen överflödig. Behövs inte en företeelse för att förklara något så klipp bort det.

För att tydliggöra hur detta relaterar till låten: den trycker på en mänsklig punkt. Möjligen en självklarhet som gärna glöms bort minuten efter nästa tanke gjort sin entré. Det du känner slutar inte förrän du själv slutar. Snarare än att mana till nedmontering av sin vilja och sitt väsen är låten, i sin helhet, en påminnelse av den fåfänga alla dras med. Dalai Lama, tiggaren och du.
   Med emfas på helhet. Utan stålsträng, träkropp och elektronik hade det bara varit ett okej stycke poesi. Utan musiken hade jag inte varit receptiv för att ge den tanken utrymme i samma utsträckning.

Sean, "Blott En Våg..."

Att Sean Reinert från mitt perspektiv haft en del att spela i detta lär nu vara underförstått. Utöver de väldigt filosofiska aspekter som hittas hos Cynic så är albumet han spelade på med Death också fyllt med existentiella tankar. Manar musiken fram sådana teman följer det nästan att en tänker på dem. Om inte först, i alla fall slutligen. Förhoppningsvis medvetet.

Sean var som sagt en vedertagen skicklig trummis, en pionjär. Om du lyssnar på teknisk metal efter '91 är det inte osannolikt att du hittar lite av Sean i den. Om du lyssnar på hårdare teknisk metal efter '91 så är det högst sannolikt du finner något som på något vis relaterar till Sean.

Popularitet och skicklighet kommer ofta på tal i musiksnack; flyktiga betingelser. Ta bort båda dessa och kruxet med att vara intressant kvarstår. Det är svårfångat.
   En bra sångmelodi förstår de flesta. Består sången av puka och cymbal krävs mer för att göra melodin intressant. Människor har lättare att uppfatta vokalister. Andra instrument är mer abstrakta. Det finns en anledning till att så få jazzbasister vinner Idol. Ett i sig hemskt koncept. Både TV-fluffet[9] och konceptet 'idol'.

Trots mina starka känslor för musik är det få musiker vars spelande jag aktivt tänker på. Vad dem gör, hur dem gör det, vad det gör i sammanhanget för en låt.
   Efter jag började spela själv är det en sak jag ibland försökt att tänka bort; att lyssna och spela är separata saker, det ena kan ibland förstöra det andra. Efter ett tag blir allt kliniskt. En börjar överväga att lyssnar på tråkband som Dream Theater.

Seans spelande är något jag haft svårt att inte beröra om tillfälle ges. Inte för att han spelade som att han hade tusen armar eller var "snabbast". Inte för att han var en "idol". Det är för att hans musik är, inte 'var', intressant och kommer fortsätta att vara det.
   Även om jag skulle få koll på varenda detalj i det Sean gjort så kan vissa saker vara värda att uppleva igen endast för sakens skull. Det har ett egenvärde och inre sammanhang.

Relevant För Mig

De album Sean spelade har bevisligen påverkat mig i min känslomässiga långsamma disposition. Hans spelande lyckas hålla mig intresserad i en värld där intrycken kan kväva all organiserad tanke.
   När jag såg att Sean dött ropade jag högt och instinktivt "Nej!". Jag kan helt ärligt inte minnas om jag gjort så tidigare när någon, för mig "i praktiken", obekant person gått bort.[10]

Att driva hem poängen om att jag är ledsen över att han är borta behövs nog inte. Den tröttsamma överanvända strofen om musik som universellt språk känner jag är sant i hans fall. Ingenstans på albumen talar han utöver genom sitt spelande. Men han talar.
   En person jag inte känner har påverkat mig genom att spela på en handfull album jag lyssnar på. Han var inte medveten om mig, men jag medveten om honom. Jag har aldrig ens haft turen att se honom spela. Kommer aldrig få det.
   Det finns en sorts moloken trygghet jag kan finna i det. Inte för att jag inte önskar det motsatta. Bara för att saker kan spela ut sig på det viset. Det händer, det har hänt och kommer säkert hända igen. Det kommer däremot inte hända Sean en gång till. Sean kommer inte hända någon mer gång.

Från mitt perspektiv kommer tapeten i en del av det utrymme där musiken huseras se annorlunda ut. Fast jag är glad att den delen sitter där. För att saxa några ord från hans medmusiker Sean Malone:

"The truth is that we're all lucky — lucky to have been alive while Sean Reinert was making music."

Musik är, trots allt, inte alltid bara musik.
Irrelevant för vissa. Relevant för mig.
Jag har gjort det valet.

Humility take charge of me
Drown me in truth's modest waters
Loosen your grip identity
Free me from an ego's falter

Lyrik: How Could I, LP 'Focus', 1993.


Om du är intresserad finns ett klipp av hans spelande här. (Youtube, sorry.)








Fotnoter/Kommentarer:

Vissa delar här är kanske bara perifert relaterade till Sean. Denna text belyser inte bara Sean utan även sätt Sean påverkat mig på. Det är därför på sin plats att fördjupa argumentationen, knyta det till andra händelser/tankar och jag markerar de mest avvikande delarna med ett: '!!'.
(Det är även möjligt att allt detta bara är ett symtom på att jag skrivit för lite. Att jag borde bryta upp det i fler bitar. Men, men... Rom revs inte på en dag.)


1. Sean har visserligen lirat i flera band. Två andra jag lagt en del tid på är basisten Sean Malones soloalbum och Gordian Knot. Reinert var också en formellt utbildad kompositör. Han skrev bland annat musik för TV.


2. Ett stående inslag i Deaths liner-notes var "Support music, not rumors." Den typen av autenticitet har präglat mina musikaliska lutningar. "Känslan" tror jag alltid jag haft. En av de många varianterna av "Death To Posers"-etoset, händelsevis även namnet på Sadus första demo, som började med thrashen finner jag lika mycket i Metallicas Kill 'Em All som i det radikalt annorlunda sena Cynic. Mycket av detta har inslag s.k. "alternativrock". Personligen ogillar jag den benämning, "but I digress..."


3. Sean Reinerts influens på trummisar har förmodligen skapat mer ringar på vattnet än de ringar hans bandkamrat Paul skapat. Ingen kritik mot Paul. Utan honom hade Sean förmodligen inte haft samma medel och avenyer att uttrycka sig via.


4. Jag satt och funderade på om detta faktiskt är en överdrift eller inte. Om jag på rak arm uppskattar speltiden på albumen Sean spelat på så måste det i alla fall röra sig om minst 2 timmars speltid. Det är 168 timmar på en vecka och 672 timmar på en månad (4 veckor). Då detta är inspelningar jag lyssnat absurt mycket på måste jag lyssnat på dessa minst 1000 gånger. Jag tror helt ärligt att det rör sig om mer än 1000 över 15+ år, men vill mest peka på att det inte är ett uttalande som är otroligt.

En kortare liknelse är att jag spelat igenom första generationens Pokémonspel säkert 14 gånger och generellt sett så tar detta något över 20 timmar. Så jag har spelat mer än en vecka i total speltid. Jag har lyssnat mer på Death och Cynic än jag spelat Pokémon. I kort, jag tenderar att hålla mig till vinnande koncept, haha.


5. Sean Malone, basisten, vars spelande på något vis är komplicerat på samma gång det verkligen lyckas hålla sig i bakgrunden tills det är smakfullt att lyfta upp i solljuset, har också gett mig en del att fundera på under mina dagar. Som spelare är jag basist före någon annat.


6. !!: Det finns ju givetvis trosuppfattningar/troende som min kritik inte rör. Däremot tror jag att den som böjer sig ned i självförnekelse för att uppgå i "något större" gör det för att fylla ett tomrum. Ibland totalt ut. I kort, är "gud" verkligen omnipotent, och hens vägar outgrundliga, är den typen av förnekelse inte mer än en mänsklig affär.

Brukar säga att jag nog hade varit mystiker eller gnostiker om jag var troende. Det ena utesluter församlingen — du kan tro på egen hand — och det andra har en tendens att beskriva "gud" lite okonventionellt. Ofta i drag av dualism och en blind, om än skapande, demiurg. Något som är lägre än verkligheten. Inte en egentlig del av den. En synvilla, en lögn.

Söker du en frånvarande fader kan fadersvariabeln egentligen vara lite vad som helst. Ett enskilt x som tas för universallösning, och varje iteration av x:et är precis lika absolut som nästa.

Resonerande troende förstår jag. Den som alltid "söker", som saknar grund, är mig däremot främmande. Någon i konstant flux där omgivningen är ditt huvudsakliga karaktärsdrag. Dina handlingar lånade, andras vilja din egna, dina misstag andras skuld. Kompassen är trasig. Din polstjärna är vad miljön dikterar.

Min empati för "sökaren" sträcker sig bara till viss gräns. Empati för andra vill jag tro är mitt grundläge. Kan du inte tro när vinden blåser, och stå upp för den du är, anser jag dessvärre att mitt ansvar slutar just där. Stå upp, jag står med dig. Blås iväg, jag står kvar av princip. Varför stå för någon som inte står för sig själv?

Så, du "sökare", du förändrande, du är formbara, du övertalade, du lurade, du mutbara, du utan mina sympatier:

Allt är inte relativt. Allt är inte lika rätt. Det finns ingen egentlig omstart i livet. Du kan inte bli nyfödd. Den "första dagen i ditt nya liv" är just bara en dag.

Om inte annat så ligger det i min natur att tro så. Att den som alltid söker inte kan identifiera bestående värden. "The longing never ends, Not while you're human". En "sökare" förlikar sig nog aldrig med, ser inte värdet i, den tanken. Möjligen kan hen per definition inte göra det. I vilket fall min förståelse av denne måste vara teoretiskt.


7. På den noten finns det en annan Cynic-snutt som jag hade uppskriven på en whiteboardtavla i min första lägenhet i säkert ett år. "Everchanging river flows..." ("...high and low Panoramic vision is undefined.")

!!: Raden kändes som ett "mantra"* värt att repetera under tiden 2010-2012. Är något dåligt eller bra är det viktigt att komma ihåg att saker förändras. Inse att det dåliga, likväl som det bra, går över på icke-"fånga dagen" basis. Vaknar du på morgonen är svaret givet. Slav, kung, frisk, missbrukare, messias eller brottslig. Alla existerar exakt lika mycket. Att differentiera mer är slösaktigt och onödigt.

Där ligger det ofta ett stort mått illa dold genuin elitism. Kärnan i uttryck om den typen av existensberättigande är något i stil med "To live is the rarest thing in the world. Most people exist, that is all."; "fint" liv, "fult" liv. Som jag förstod nu när jag letade efter när det yttrats, och av vem, så används det dessutom perverst fel.

När du (jag) ser det nämnas är det av optimister som läser självhjälpsböcker. (Ännu en fördom jag inte ursäktar mig för.) Något som läggs hos individen. Oscar Wilde talar bokstavligen om socialism. Att individuellt välmående inte primärt ligger hos den enskilde, utan att samhället måste se till att omständigheterna är sådana att individualism faktiskt kan vara anständigt. Inget citat, ingen bok och ingen "livscoach" kan förändra på det viset.

Hur som helst, om du ändå insisterar på att leva varje dag som den vore din sista, att "leva på riktigt", så borde du rimligtvis skita i ett sängbäcken och trycka upp en slang i ditt urinrör. För att vara autentisk du vet. Se även fotnot 6.


8. !!: Det är trots allt orden vuxna använder för att tala om döden med barn. Om inte just dem orden i alla fall något i denna andemening. Sedan jag insåg detta som liten kan jag väl säga att jag känt en viss besvikelse över det hela. Både nu och då känner jag att barn är kapabla att hantera ett "Det är ingen som vet." vid frågan om "Vad händer efter man dött?"

Det finns tusen situationer en vuxen kan använda ett 'vet inte' i, men döden är tråkigt skiljt från detta. Att "en kommer till himlen" är ett argument vuxna behöver långt mycket mer än ett barn vid en sådan fråga; "Carljungs klister."


9. Den typen av program är plast, billiga och en yttring på samhällets fåfänga. Utöver att deltagande är som att be om att bli antastad så är 'tävling i musik' något av en oxymoron.

Om att vara intressant är ett konststycke som är svårt att lyckas med så är integritet premissen det sker på.

Om hållhaken för att det ska gå bra för en artist är att bli en produkt, att försaka sin integritet, så känner jag personligen att företaget med att musicera är ogjort. Rimligtvis är det artisten som ska försöka bända musikindustrin, och samhället, efter sin vilja och inte tvärtom.

Om detta sker genom att en säljer miljoner av album, att en blir en kultakt eller bortglömd kvittar. Så länge det sker med integritet. Å andra sidan är jag en idealist på denna punkt. Förmodligen mer än på någon annan.


10. !!: Däremot måste jag även säga att Vio-lence vokalisten Sean Killians svåra sjukdom gjorde mig nedstämd. Att han sedan uppträtt (Youtube, sorry.) efter tillfrisknandet gjorde mig glad och gav mig tillfredsställelse på ett vis som handlar om mer än att han inte dog. Revansch.

Texten i Vio-lence-låten 'Eternal Nightmare' har aldrig haft sådan relevans: "I cursed the devil - THEN WATCHED HIM DIE".

Killian förbannade inte bara djävulen. Han såg honom dö.

Utöver hans unika röst — okonventionell på ett vis endast thrash-sångare kan lyckas med — så är hans "commanding presence" på scenen något jag alltid noterar. Kvittar hur stor scen andra vokalister står på. Det går inte att efterapa.