56. Onsdagskväll I

"If they weren't watching on Wednesday night, I don't want them watching on Thursday night."
- Larry David

Mycket i mitt liv kan jag knyta till Seinfeld. (Det borde få ett eget inlägg.) Det förklaras dels genom att författarna var mer intresserade av sin idé än att försöka behaga andra.

Underhållning fokuserar rätt ofta på snaskiga romanser där klimax nås i sista säsongen. Slutet gott, allting gott; fällde en tår, "Åh, vad fint..." Seinfeld försökte sig inte på det konststycket. Fast...

Davids citat är talande: gillade dem oss inte innan bästa sändningstid, ska dem inte gilla oss under det. Balansen mellan självdestruktivitet/-bevarelsedrift kan diskuteras.

Kärlek är inte ett tidlöst tema för att vi är kulturellt dränkta i det. Det är lönlöst tema. Varje saga behöver inte sluta i äktenskap. Ändå verkar tropen inpräntad nog att få feminister känna sig friend-zone:ade när vän förblir vän. Låt Holmes och Watson vara Holmes och Watson utan att insistera på att de delar säng. "Not that there's anything wrong with that".

Utan cliffhangers, kramar och moralkakor kan en fundera på om serien ens funkat idag. Författarnas intressanta evolution hade nog kvävts av otåligheten i "Top 10"/"Netflix"-tänket. Det proverbiala demobandet är dött.

Egentligen vill jag mest lyfta Davids citat. Följande är delvis relaterat till det.

Vad folk gillar undgår mig. Att ge mig en komplimang är som att ge mig en gurka för att sedan be mig att få den flyga. Har jag en icke-trivial idé tenderar jag fastna mellan mitt sinnes fyra väggar, tak och golv. Har inget emot uppskattning, men tänker sällan på det. Det kan bl.a. hjälpa mig hålla kursen i motvind.

"...this is the show and we're not going to change it." [1]

Å andra sidan är tunnelseende ändå är tunnelseende. Ingen är osårbar. Situationer där yttre tryck är en konstant kommer orken tryta, idén finnas kvar, men rubbas. Färdriktningen blir suddig, konstruktiv input dova biljud. Cirklar... Jag har för många.

"Serenity now!" [2]

'Servicesamhället', i brist på bättre ord, funkar dåligt för mig. Jag är inte naturligt tillmötesgående. Det krävs inte en tjurig eremit eller arrogans för att känna att omvärldens kund/företags-förhållande är sjukt.

Så det är svårt att säga att incitamenten för reträtt är försumbara. Har en hälsoproblem desto svårare; en personlig, reell aspekt av mitt liv som jag inte är bekväm att tala om. Lika knepigt att undvika att nämna som det är att assimilera.

"In fact I like the picture so much I cropped out the nipple and am using as my health club ID." [3]

Det handlar inte om stolthet eller skam. En delförklaring hittas i Davids citat. Vad jag gör bör inte vägas annorlunda p.g.a. personliga kvalitéer, miljö eller tidpunkt. (Idealismen i detta undgår mig däremot inte.)

Folk är mer lyhörda för den öppne, i hälsa som i annat, även om hen och den tyste har liknande bekymmer. Det är ingen kritik mot den talföra utan det större marknadsvärde den extroverte har jämfört med den introverte gentemot samhället.

"But everyone wears the ribbon. You must wear the ribbon!"
"You know what you are? You're a ribbon bully.\<Walks away>" [4]

Servicesamhället tenderar ändå bygga på serier av bikt och utvik. Leka producent när du egentligen är vad som produceras. Att öppnas upp mer än att öppna upp.

"Du är ju öppen nu!".

"I have a deviated septum. I have to open my mouth sometimes to breathe." [5]

En kan vara öppen. Fast det borde inte vara ett de facto förutsättning för något. Vid dessa vägskäl vänder jag trots allt oftast inåt. Hemåt.

"He's a bubble boy." [6]
"Is anyone here a marine biologist?" [7]