52. (f)ackförbund


Har tidigare kommenterat på händelser i Sverige rörande facken och konflikträtten. Kommenterar nu även på senare vändningar:

Det finns saker som tyder på att det även kan bli lag, vilket mina tidigare kommentarer bl.a. berörde. Arbetsköpare och ägaren av Göteborgs Hamn besöker under en facklig konflikt arbetsmarknadsministern. I kort för att det fria facket Hamnfyran kräver lika rättigheter. Ägare & Co. gillar inte det.

Förmodligen får fristående fack svårare att hävda sig efter överenskommelsen, den inskränker på fackliga rättigheter. Det hela säger även något om det samlade fackföreningskollektivets hälsa. Samförståndsandan vissa talar varmt om verkar i praktiken betyda att fackförbunden gradvis bör acceptera mer och mer av arbetsköparnas krav.

De detaljerade anledningarna till attityden kan en skriva spaltmeter om, men min uppfattning är att resonemanget ser ut ungefär såhär: “Om vi inte accepterar arbetsköpares villkor så blir de arga och flyttar utomlands. Då kan inte vi (LO, S, etc.) längre säga att vi ‘skapar jobb’ då vi inte tror på att det finns fler organisationsformer än de vi redan har.” Specifikt från LO:s och Co. håll verkar en göra eftergifter med anledning av att eftergifterna inte får bli lag. D.v.s. att agera som att det fanns en lag för att motverka att en lag blir till. Snurrigt.

Jag föreslår inte att rulla tillbaka bandet till 1900-talet, men det där med gemensamt ägande kanske skulle vara gynnsamt. Arbetare får sätta reglerna i den specifika verksamheten, de får då mer behov tillgodosedda och om folk ändå vill jobba i företag med sämre villkor låt dem göra det. Att allt ägs av staten behövs inte. Däremot behövs det genuina alternativ och de saknas eller tillåts blir saboterade i nuläget.

Invändningar handlar i kort om att garantierna till att avtalet inte missbrukas av arbetsköpare är få. Om konflikträtten inte är fri och generell så tappar arbetare möjlighet att agera på orättvisor utan att bryta mot bestämmelser. De som ändå gör det tystas ned och beskrivs som problembarn, medan de som inte invänder får vara en privilegierad bror duktig.

De som är av en annan åsikt, eller av ett annat fack, ska kunna ha friheten uttrycka sig meningsfullt. Inskränks konflikträtten blir friheten villkorad, urvattnad och slutligen meningslös.

Det finns visserligen parlamentariska aktörer som inte helt förlorat självförtroendet. Frihetliga socialisters kritiska hållning till kollektivavtal har antagligen uppfattats som förlegad av många. Känslan av att tiden ändå gett de frihetliga rätt har jag svårt att skaka av mig.

Om det någonsin varit aktuellt att damma av fackföreningen som kamporganisation, ömsa skinn, sträcka ut vingarna och spänna en och annan revolutionär ådra så är det nog nu. Att bli en fackföreningen med stort ‘F’ istället för ett litet.