48. Hamnfyran | NOTES / ANTECKNINGAR

48. Hamnfyran

Det finns en del saker som i stort och smått irriterar mig: rasism, moralpanik, proprietär programvara, folk som smaskar, klassklyftor, glammare, etcetera.

En del av de här sakerna är det lättare att hålla viss distans till. Turerna kring Svenska Hamnarbetarförbundet, Hamnfyran, har dock fått mig att gnissla tänderna och det här är varför:

VD:n för APM Terminals och Svenskt Näringslivs (SN) — arbetsköparnas — beteende har ju varit sällsamt jävligt även med deras mått mätt. Deras fullkomliga förakt för arbetarnas rättigheter har varit fruktansvärt tydligt även om viss assimilering sett till facklig begreppsbildning ytligt flyter förbi.

Det lokala okamratliga LO-anslutna Transport, en facklig minoritet på arbetsplatsen, verkar bry sig mer om vad som gagnar dem än att stå vid bredvid sina fackliga kusiner. Udda och korrupt är då också att arbetsköparen skriver avtal med Transport, fåtalet, och inte med Hamnfyran. Det är ju å andra sidan bekvämt för de två parterna. I det här fallet är det nog tydligare än vanligt att det cementerat arbetsköparens välde över arbetaren. Sedan har en potentiellt jävig medlare — lång LO-bakgrund — mage att föreslå att Hamnfyran borde läggas ned och uppgå i Transport. Idioti!

LO:s inställning till fristående fackförbund är knepig. De vill helst ha monopol på facklig organisering. LO är givetvis inte Satan, men de har en historia av att trampa på fristående fack och att jaga ut icke-sossar ur sina led. Se exempelvis denna uppsats för historiska exempel.

Ordet kollektivavtal ska tydligen magiskt lösa alla problem. Åberopas det auktoritativt ska diskussionen helst vara slut. Bestrid detta och det ropas mer eller mindre “Systemkollaps!” då det inte stämmer överens folks tolkning av den, ack så heliga, heliga Svenska modellen.

S och Ylva Johansson väljer dessutom att tala med SN-lobbyister och arbetsköpare istället för att visa dem dörren. Att efter det tillsätta en utredning om att begränsa konflikträtten måste ju vara rekord i politisk defaitism; facken kan i princip underordnas staten. Utan att vara för dramatisk bör en här ha dystra historiska exempel i bakhuvudet.

Sveket från arbetarrörelsens centraliserade mittfåra S/LO är det mest irriterande med hela denna historia även om det är halvt förväntat.

Det är inte Hamnfyran som är den felande länken, det är de andra parterna som tappat greppet. Om “den svenska modellen” i någon meningsfull betydelse finns används den mer som slagträ för att driva agendor än beskriva arbetsköpar-fackliga förhållanden.

Fundamentala ting som ekonomisk demokrati ersätts ofta med något annat. Om saker inte funkar öppnar det för att se över hur fack bör agera i framtiden och här tror jag offensiva åtgärder istället för status quo kan vara en lösning. Finns ett samförstånd är det urvattnat, kapitalägarna är på offensiven. Just därför är det viktigt att bevara strejkrätten och att försvara Hamnfyran. De verkar inte vara beredda att sälja sina själar. Till skillnad från vissa andra.

Se även: 1, 2, 3, 4, 5.