43. Musikern | NOTES / ANTECKNINGAR

43. Musikern

IRON MAIDEN - Manchester Apollo - 1980

En musiker kan beskrivas som en “person skriver, spelar eller dirigerar musik”. [1] En vanlig, men inte godtycklig, stereotyp är att musiker i någon mån också är en bohem. En person som lägger fokus på musiken och idén bakom den. Jag har försökt följa det mönstret sedan jag insåg att jag inte var helt hopplös på att spela.

Rockstjärnor intresserar däremot inte mig även om jag — som andra musikertyper — ofta gräver ned mig själv i olika genrer, band, diskografier och vem som skriver musiken. Både lyssnarrollen och utövarrollen påverkas av det. Musikalisk bakgrund, sammanhang och framför allt idéerna bakom musiken är näringsrik föda. Så kallade “stjärnor” är halvfabrikat.

Praktiska hinder för bohem-musikaliskt leverne är i mitt fall 1. hälsoproblem, 2. att den organisatoriska aspekten av att spela i band inte direkt är naturlig för mig. Jag har skött sådana saker vid behov, men det är rätt socialt och otrevligt. Det fungerar nog bäst som delad börda. Det har resulterat i att jag mer sällan sökt mig till just band.

Om jag i bandgöromål ändå haft några av riktmärken så är det nog Steve Harris, Chuck Schuldiner och den tidigare Dave Mustaine. Speciellt under de perioder då jag förtryckt min skepticism inför att organisera upp ett band. Dessa människor har alltid satt bandet först. Det är en rimlig attityd om en önskar att spela idédriven musik istället för att bara “ha ett fritidsintresse”.

Det också en idealistisk, något naiv och introvert, men i min mening inte alls en dum attityd. De flesta har andra viktiga saker för sig. Om en då har uppfattningen att den musikaliska idén ändå är det viktigaste blir idealisten modfälld när hen märker att det inte gäller för de andra bandmedlemmarna. De kan vara utmärkta kamrater — det har alltid varit sant i mitt fall — men idealisten söker i slutändan efter folk som är sympatiska för saken och inget annat. Det bäddar för glapp mellan verklighet och ideal.

Replokalssituationen är nog ändå det mest givande. Att hamra ut idéerna, slipa bort det sämsta, lyfta fram det bästa och bli en koherent enhet. Det och ensamma kvällar med en bas, en penna och papper är det bästa med att ha spelat i band. Aspekterna fungerar dock bäst tillsammans. Utan den ena är den andra inte riktigt lika givande.

När det inte fungerar på det viset känner idealisten något inför den musikaliska idén som kan liknas vid en olycklig förälskelse. Omgrupperingar tenderar ge det organisatoriska mer plats än idén. Att skifta fokus inom bandet är en möjligt, fast då börjar en urholka ursprungssyftet. Det fungerar för karriärister, men för idealisten är det självmord. Andra idéer är inget tabu, men de passar inte nödvändigtvis inom ramen för ett specifikt band. Det leder till tappad fokus.

Band utan fokus och utan konkreta idéer, ja… Det är en ännu sorgligare affär. Det undviks bäst med preventivt musikaliskt självmord. Idén får då vara död, men drömmande.

“In his house at R’lyeh dead Cthulhu waits dreaming.”

- The Call of Cthulhu, H.P. Lovecraft