39. Anständighet


Människor har trots en hel del avskyvärda beteenden — oprovocerat våld, maktmissbruk, småsinthet, konservatism — ändå en tendens att instinktivt dra åt rätt anständiga håll.

Så vad menar jag med “anständig”? Det kan tolkas på flera olika vis. En av de första sinnebilderna jag får är av en ung man med slips, hatt och kavaj. Väldigt traditionellt, idealistiskt och stereotypiskt. Varför det är så kan jag bara anta beror på betingning, att jag bor i ett samhälle som hjälper mig att forma sådana inre bilder.

Men vi är ju inte fångar som är helt styrda av vår omgivning. Om jag tänker vidare så börjar en annan bild av anständighet växa fram. Fortfarande idealistisk, men något mer verklighetsförankrad. Jag ser människor i svåra situationer som gör det mesta för att leva en så normal vardag som möjligt under rätt “onormala” omständigheter.

Folk utan hem som på något vis hittar en plats för natten av sova på. Folk som flyr från kompromisslöst våld och förtryck för att det skapar miljöer som förgör mänskligt liv. Folk som jobbar för mycket, får för lite betalt och måste efterskänka mervärdet av sitt arbete som villkor för att få behålla jobbet.

Anständighet skulle jag säga är att, i sitt liv, försöka göra sin tillvaro något mer dräglig och jag tror att de flesta människor har denna impuls inom sig. Värt att understryka är att oanständiga situationer inte måste bero på en själv. Du rår sannolikt inte för att du är fattig, lever i en våldsam miljö eller bor i ett samhälle där det är okej att ekonomiskt dominera andra människor p.g.a. ägarförhållanden och arbetsrelationer.

Men ofta är det ändå personen som lever i en oanständig situation som antas “ska skämmas”, detta fast bördan egentligen borde ligga någon annanstans. När människor internaliserar detta är det inte bara personligt förödande, det är en del av ett större samhällelig tragedi.

Det är inte ett förhållande som är anständigt.

Either we all live in a decent world, or nobody does.

- George Orwell