37. Principia Mathematica

Jag har aldrig varit jättebra på matematik och ämnen som fysik har inte heller varit min starka sida. Det har inte nödvändigtvis berott på brist av intresse, de flesta skeptiker fetischerar till viss del hårda vetenskaper som fysik och här är jag inte ett undantag.

Med det sagt, så har jag väl inte hopplöst förlorad när det kommer till matematik heller. Däremot har jag inte funnit många tillfällen som student då ämnet egentligen haft någon större praktisk betydelse för mig. Stjärnorna har stått på ett sådant vis att jag inte har kunna känt att det varit något syfte med att intressera mig djupare än vad som behövts för att få betyg. Och att få betyg endast är en dålig anledning till att faktiskt lära sig något djupare.

Det är först nu, relativt långt efter grundskolan, som jag aktivt försökt att använda matematik till något annat än små vardagliga saker. Mina egna intressen har lett mig till att faktiskt bruka matematik och relaterade koncept. Genom ett intensivt, om än småskalig, intresse för programvara har en relativ novis som jag genom programmering fått fundera på vad en funktion och en operator verkligen är för något.

Som jag ser det är det i symbiosen mellan praktik och teori en till slut slutar fantisera för att istället skrida till verket med något. Om det innebär att en skriver ett större program så är det väl det trevligt, men det rör även små delmål som att skriva och använda en variabel i ett programspråk. Då kan en säga att en lärt sig något. Det slutar helt plötsligt att bara vara rena abstraktioner.

Detsamma skulle jag säga gäller andra områden som exempelvis politik. Det är just först i handling det hela egentligen börjar betyda något.