35. Konservativa Gubbar

Cleric-Knight-Workman

För att fortsätta på det jag sade i not 34.

Ofta är det enklare att erinra sig om vad en är emot till skillnad från vad en är för. Jag tycker att detta är ett förståeligt förhållande, vi människor reagerar ofta rätt starkt på negativ stimuli och det finns en del av den varan.
Tänk tillbaka, när var den sista gången du instinktivt kände “Jävlar vad jag är för just det här”?

Visst händer det då och då, men min okvalificerade gissning är att du hann känna att “Det här är något jag ogillar” fler gånger än det motsatta mellan du steg upp idag fram till nu.

Ett återkommande tema i sången jag går och nynnar på i min skalle rör irritation över olika konservativa strömningars hämmande verkan. Alla har vi en proverbial liten arg gubbe boende i oss som blir lite argare varje gång han ser något något förändras. Denna cyniker är ändå rätt konservativ till sin natur, han behöver däremot inte vara det definierande draget i samhällsgemenskapen.

Det är väl just därför jag har så svårt att förstå varför vissa organiserar grupperingar runt konceptet. Denna impuls — ett något ironiskt uttryck i sammanhanget — är mellanmänsklig och de flesta kan relatera till den. Därför känns det så fruktansvärt slapphänt att bara falla tillbaka i samma reaktiva cynism även rent ideologiskt.

När jag får sitta ned och suga ett tag på denna beska droppe så inser jag att det samhälle jag skulle vilja se inte är uppbyggt efter samma beska deviser. Att förorda kärnfamiljen, kyrkan, nationalism eller en statisk kultur känns främmande för mig.

Det konservativa vill i förlängningen inte att icke-traditionella familjekonstellationer ges utrymme, att tro ska få var progressiv, att internationalism ses som en viktig princip eller att kulturen återspeglar dessa värden. De “eviga värdena” som istället förordas är värden som stansar fast andra människor som inte delar dem. Det förtrycker ju mer än att det ger frihet.

Med det sagt, konservatism som ideologi är inte enhetlig. Från mitt perspektiv sett är den dock så gott som alltid — ibland uttryckligen, ibland latent — benägen att luta sig tillbaka mot auktoritära idéer: monarki, militarism, patriarkat, nationalism, ortodoxi och fundamentalistisk religion, klassamhället och andra hierarkiska företeelser.

Enkelt uttryckt “den arga lilla gubben” i oss alla. Det är mycket riktigt ett mänskligt fenomen, men till skillnad från de konservativa ideologerna tror jag att samhället kan och bör försöka överkomma denna tjuriga tendens. Inte institutionalisera den genom lagstiftning och normer.

En betydande del i det som binder ihop de tankar jag har är just skepsis mot det konservativa. Då impliceras ju nästan progressiva och radikala tankar som en motvikt till detta.

Som jag ser det innebär det att vi ska känna den arga lilla gubben, men vi bör inte sätta på honom en påvehatt eller erkänna hans legitimitet. Det sistnämnda är det konservatismen i dess olika skepnader gör.