34. Auktoritär Höger | NOTES / ANTECKNINGAR

34. Auktoritär Höger

Orange Alternative Dwarf Graffiti in Wrocław 2014 P02

Det med visst vemod jag tolkar omvärlden.

Amnesty lyfte i veckan fram vad de säger är inskränkningar av mänskliga rättigheter i dyningarna av den senaste tiden Europeiska antiterrorlagar. [1] Det är svårt för mig att inte nicka med instämmande när de säger att personer som kan tolkas ha en annat ursprung eller religiös åskådning misstänkliggörs.

Den auktoritära högern har i sin tur inga problem att spela på folks rädslor och fördomar. Tvärtom, det är det de gör bäst, oavsett om det är Front National, Sverigedemokrater eller Donald Trump. Medierna beskriver ofta detta som högerpopulism. Jag invänder inte mot begreppet, men jag tycker att det är missvisande sett till de värden aktörerna representerar. [2]

Navet är nationalismen som i sin tur ofta göds av konservativa sociala hållningar. Skepticism mot andra etablerade aktörer finns där, det beskrivs som makt- och politikerförakt. Problemet är dock inte att denna reaktiva höger ogillar auktoritet, de är snarare väldigt måna om att odla och bevara maktmyter förutsatt att de tar “rätt former”.

En stilfigur som ofta används av dessa aktörer kommer i formen av “utsatta”, men i slutändan nobla, majoriteter. Det auktoritära sinnelaget har inga problem med att, på samma gång som en understryker sin utsatthet, också beskriva sig självt som moraliskt överlägset med hänvisningar till attribut som nationalitet, traditionella familjeförhållanden och etnicitet.

Så vad är min ståndpunkt, företräder jag en tyst majoritet?

Förmodligen inte. Däremot anser jag att en delförklaring till folks benägenhet att köpa billiga paketlösningar är att de vill se förändring på samma gång de är rädda för den.

Att folk vänder sig till den auktoritära högern för detta är beklagligt, speciellt när de hamnar där av så kallat “sunt förnuft” och andra fördomar. Folk vänder sig till något bekant — sådant som enligt det “sunda förnuftet” borde vara sant — men sett till det parlamentariska också är något nytt. Det tar sig uttryck som misstänksamhet mot minoriteter, nitisk traditionalism, maktvurm och förändring under villkoren att en inte förändrar för mycket. Från den utgångspunkten finns det få andra vägar framåt än att gå bakåt.

Viljan till förändring är sund, men mer auktoritära drag är inte svaret. Tvärtom, så behövs fördjupad demokrati där människor mer direkt kan påverka sin omgivning och frågor som rör dem. Ett mer solidariskt och decentraliserat samhälle. Få människor skulle tacka nej till mer inflytande på jobbet och ökad delaktighet i samhället. Då krävs dock ett par mått av radikalism och inte velande konservativ förändring.

Vad det innebär i praktiken bör inte jag eller någon enskild noggrant planera. Visst vill även jag vara delaktig i förändringen, men poängen är att ge folk mer makt inte att någon ska leverera och paketera ännu en lösning.

Hur som helst, en bemöter inte stel reaktion med mer reaktion. [3] Istället för hårdare tag, “lag och ordning” och höga murar behövs motsatsen: solidaritet, medbestämmande och internationalism.