30. Elitens konspirationer

Anti-New world Order

Människor som vill engagera sig i omvärlden, men endast upplever den som ett potpurri av intryck, tenderar vara samma personer som gärna snappar upp sina problemformuleringar ur kvasivetenskapliga teorier.

Baktanken med denna text är att kort beskriva:

  1. Människors tendens att vilja tycka saker även om en inte riktigt förmår sig beskriva ett samhällsproblem. Då hittar en antingen på ett eller köper patentlösningar som upplevs vara mer tilltalande än andra alternativ.

  2. De problem en då investerar tid i kan upplevas beaktansvärda. De är dock ofta rena tautologier och/eller så är de inte falsifierbara. D.v.s. att de är rent självklara — typ att barnamord är dåligt — och att de inte går att motbevisa.

Så ta en fördom de flesta skulle kunna känna är en självklarhet, t.ex. att kemikalier är rätt farliga. Formulera sedan två frågor, en som a) försöker övertyga om faran med kemikalier, och en som b) försöker övertyga om motsatsen. Exempelvis:

Båda meningarna är korrekta i sak, de paketeras dock olika. Salt bidrar i för höga doser till hjärtproblem, men det är även ett livsnödvändigt ämne.

Konspirationsteoriernas värld är full av vinklingar av denna sort, fast då är de sällan korrekta i någon mening alls.

Typ chemtrails: idén att de kondensspår som flygplan kan lämna i skyn egentligen är avsiktliga farliga utsläpp. Det enda jag inte bestrider här är att flygplan existerar, men det är minst sagt ett svagt argument för chemtrails.

Det psykologiska perspektivet är att se det som ett försök att beskriva en orättvis verklighet på [1], och här finns då även politiska undertoner.
Politiska system ska erkännas är snåriga och om man vill förstå samband i samhället kan de tvära kasten mellan byråkratier samt valkampanjer te sig schizoida.

Så att beskriva “de riktiga, men dolda” maktstrukturerna kan kanske ses som förståeligt, om än tragiskt. Tragiskt för att det finns maktstrukturer och förhållanden som faktiskt går att bekräfta, men det blir svårt att påtala om det buntas ihop med nonsens.

Klassklyftor är ett bra exempel. Oavsett om du tycker att de är orättvisa eller inte så går de att se i statistik. Blanda dock den tanken med att klyftor egentlig bara är en del av “den verkliga elitens ondskefulla plan” och kritiken mot företag som lönedumpar surnar fort.

Att engagera sig i samhällsfrågor med sådant bagage är att sätta snubbelben för sig själv och andra. Så gör dig själv, aktivister, författare, forskare och medmänniskor en tjänst genom att lämna foliehatten där den hör hemma.

Nedstoppad i en mörk låda, i en stängd garderob, där du under dina sämre dagar kan kika in och se att din samhällskritik inte längre faller tillbaka på tomtar, troll och Illuminati.

Eller så gör du inte det. I vilket fall en kan undra om du egentligen inte varit “vaken” lite för länge.