25. Idiosynkrasier

090309 burningman 4023 (3894700379)

För stunden läser jag en bok med essäer av Christopher Hitchens: And yet… (2015)

I denna finns en recension av boken Kar (2002) av Orhan Pamuk. Hitchens beskriver, såsom Pamuk, relationen mellan karaktären Ka — en turkisk emigrant som återvänder hem — och det samhälle han finner sig i.

Det finns en bitterhet mellan den återvända och de som stannat kvar. En namnlös karaktär påpekar oblygt att om folk gavs pass skulle de också emigrera. Så beskan kan förstås som skenhelig.

Kopplar jag det tillbaka till Sverige faller tankar om klass och utbildning smidigt in i den skurna skåran. Käcka studenter med högre utbildning går — ofta ovetande — runt i styltor bland folk utan sådan utbildning. Så udda är det inte om de efter viss tid ställer sig i försvarsställning när den utbildade talar och vice versa.

Det existerar ett — om än autistisktAutistisk som härlett ur grekiskans autós (själv). Auto- som i autobiografi. Syftar snarare på självförsjunkenhet och inte på tillståndet autism.— utbyte av ord och åsikter.

En ännu mer självupptagen variant är när entreprenöriellt sinnade — oftast yngre — personer talar. Fram flyter överoptimistiska utlägg om:

Paragrafen ovan är drypt i, enligt mig befogad, skepsis. Roligt nog bryts tyglande “dogmer för framgång” vid kritiskt tänkande; vilket moment 22… Cynismen kommer av den medvetenhet om klass som ytterligare betonats vid min interaktion med detta släkte.

Men svärdet är som bekant tveeggad. Mitt idiosynkratiska sätt att uttrycka mig på sätter ofta kilar mellan mig och andra. Läggningen gör det svårt att relatera till studentspexmentaliteten som tenderar leta sig in även i föreläsningssalarna. Spex eller anknytningsövningar som fallit över mig har lett desillusionerade beska muttranden; det känns främmande.

Både entreprenören och spexaren har en tvunget öppen läggning som ofta framstår som nyreligiös. Man baddar sig ren i IPA, företagande och av att vara lite för lyckliga ihop i godtyckliga grupper. Det är fantomlemmar som jag inte känner. Lidandet — utöver uttråkning — är försumbart, men en bör ändå erkänna IPA-läggningen och vikten av socialisation.

De lite för lyckliga och de bittra är lika på punkten att om den ena parten säger något karaktäristiskt följs det i regel upp med ett förvirrat “Är du seriös?” från den andra.

Det anständiga skulle vara att ta folk på orden och inte se precis allt genom något filter. Skita i att “försöka förstå” folk för att sedan leta/injektera undermeningar. Troligen finns det ingen ande i flaskan en gnider på. “Förstå sig på:ande” blir då ett artigt sätt att säga “Är du seriös?” på. På ytan öppensinnat men i ökande grad småsint vid varje repetition.

Hur som helst, min syn på attityder kring kosmopoliter och lokalbor är landsortskosmopolitisk. Delvis är dikotomin mellan lokalt/internationellt falsk, delvis är den — på eget vis — upplysande.