22. Talmudism ﹠ Ridåer

CSM & S-IVB separation

Under min uppväxt upplevde jag sällan någon uttalad separation mellan min situation och andra människors. Om dessa var skolkamrater, bekanta eller släkt kvittar. På många plan är mitt liv som många andra liv, men med åldern kunde jag börja tyda en diffus om än förnimbar ridå.

Förnimmelsen märker nog folk av varierande anledningar. Ibland rör det sig om psykosociala eller fysiska hinder — bokstavsdiagnoser, diabetes, depressioner, magtarmsjukdomar, ångestproblematik — medan andra ridåer är rent sociala; etnicitet, klasstillhörighet eller kön.

Å ena sidan är det viktigt för en själv och omvärlden att erkänna ridåer. Å andra sidan kan de börja äta sig in allt mer och börja skyla den enskilda människan.

Samhällen är sällan kvantifierbara. Visst, det talas om budgetar och statistik — det har betydelse — men i slutändan är statsvetenskap, ekonomi eller sociologi ungefärliga vetenskaper. Naturvetenskapernas skarpa drag saknas även om tankesmedjor som Timbro eller mediehusens designerade postmodernister säger annat.

Oavsett vad en lägger för vikt på sociala skillnader så är det viktigt att gå tillbaka till det rudimentära; det håller en grundad. Människor är komplexa rent socialt men i grund och botten är vi likadana. Vi är kolbaserade varelser med varierande men i stort sett likadana uppsättningar atomer och molekyler. Näring, vätska, stimulans, motion, umgänge och vila nödvändigt för att upprätthålla livsmaskineriet.

Bortsett från påtagliga likheter så kan en fundera på hur vi ändå skapar och återskapar olikheter. Olikheter är inte problem i sig. Biologiskt är vi så lika att olikheterna blir minimala. Sociala skillnader får mer bäring då samhällen är mer sociala än rent fysiska konstruktioner.

Ta exempelvis klass:

I ett första steg påverkar den enskildes möjligheter och stimulans. I ett andra steg påverkas grupperna vi sorteras in i. Till sist slår det sig på det rent fysiska hos både grupp och individ; hur vi tar till oss näring och förmår oss upprätthålla livsmaskineriet. Utan pengar, tid och möjligheter slår stress sönder våra kroppar.

Det går att ytterligare utveckla och rangordna stegen men åter till det diffusa. Varje gång jag stöper mig i omvärlden förstärks skillnaden mellan mitt liv och andras liv. Jag har förvisso aldrig flytt från krig, tillhört överklassen eller varit kvinna.

Den sociala omständighet som istället återkommer är mitt hälsotillstånd. Tätt förknippat med klasstillhörighet så är det den aspekt som är brytpunkten. Den separerar mig från resten av samhället; diffust men förnimbart. Jag artikulerar det sällan. Helt ärligt känns det stereotypiskt och tråkigt att nyttja ens prekära situation för att vinna eller driva hem någon “poäng” [1][2].

Det är en balansgång lika diffus som ridån i fråga. Att erkänna problem som lämnar folk bakom, som gör det svårt för dem att komma ifatt, utan att göra problemen allestädesnärvarande. Precis som det rudimentära ger det en viss insikt. En — visserligen bristfällig men rätt stadig — grund att bygga vidare på.