17. Gilmore Girls

Då jag förmodligen gjort det plågsam tydligt att sentimentalitet förstör visuella medier (A, B, C) så vill jag ge ett exempel där sentimentalitet — om än utbredd — faktiskt fungerar.

Första säsongen av Gilmore Girls är utöver den allmänt behagliga omgivningen rätt bra på att ta till vara på kärleksfulla relationer. Det finns få serier som klarar av att vara så konversationsdrivna och som på samma gång klarar av att väva in sentimentala teman förhållandevis smärtfritt. Även om relationer — romantiska såsom platoniska — är en viktig del av det som skjuter handlingen framåt så blir det inte ett monopolistiskt samtalsämne.

Den rappa ständigt pågående dialogen är välskriven, smart och är full med välkända och obskyra kulturella referenser. Aspekter som jag finner tråkiga (sentimentalitet) blir på grund av nämnda tillgångar uthärdliga. Relationen mellan singelmamman Lorelai och hennes dotter med samma namn (Rory) är en av de mer centrala och dynamiska. Det är svårt att inte investera emotionellt i den.

Även om romans också tar plats så är det relationerna mellan vänner och kufiska ortsbor som är råvarumaterialet allt annat byggs på. Om jag skulle likna den fiktiva världen kring Stars Hollow vid något så är det SNES-spelet Earthbound. Värdefullt trams och mer dramatiska inslag blandas friskt på ett sätt som sällan känns särskilt forcerat.

Det något nyare New Girl skulle kunna användas som en motpunkt då den plågas av en del krämpor rörande just sentimentalitet. I sina bästa stunder är den full med konversationsdriven och tillfredsställande humor. Däremot har dilemman mellan kvinnliga och manliga karaktärer blivit ett tydligt handikapp. Den allmänna attityden har gått från kufisk till relationsdriven; bad move, kärlek är sitcom-mördare.

Larry David och Seinfeld har förmodligen gjort mig bortskämd.

Skillnaden mellan Gilmore Girls och New Girl ligger någonstans mellan naturligt och krystat. I den förra serien känns vissa händelser ofrånkomliga och därefter följer tristessen. Om “boy meets girl”-teman ändå måste vara med så gör dem inte helt oumbärliga för serien. Låt det vara en fotnot, inte ett tema.

Gilmore Girls är bra för att man inte behöver vänta in det oundvikliga. Kvickhet är en dygd. New Girl har i sin tur blivit tråkigare och slött på grund av generiska kreativa val. För det är medvetna val det handlar om, inte några naturlagar.

Gilmore Girls tillåter mig undvika idiosynkratiska inre utrop som
-_“Spela snabbare!”, “Death before disco!”, “Tonight there’ll be no love”_.

Små saker som Seinfeldreferenser (S01:E14 - 22 min:52 sek) eller tal om tyska hårdrocksband är lika trevliga som lite för mycket koffein under en trött eftermiddag.

It’s all a perfect circle…