16. Sentimentalt skräp [B] | NOTES / ANTECKNINGAR

16. Sentimentalt skräp [B]

Seinfeld

Seinfeld var en tv-serie som under sina första säsonger sågs som mer eller mindre uträknad. Detta lämnade manusförfattarna någorlunda fria från kommersiellt tryck.

“No hugs, no learning” blev något av ett slagord för dessa fattiga (senare rika) rebeller. Om försummelse tidigare gjort manusförfattarna till televisionsanarkister kunde de senare fortsätta på samma spår just på grund av popularitet och privilegier.
Som varje entitet med ett utgångsdatum (vilket gäller allt från kolbaserade klumpar till abstrakta saker som populärkultur) dog serien, om än på eget bevåg, ‘98 trots enorm efterfrågan. Kudos, vegetativa tillstånd bör undvikas. Självmord är den enda utvägen efter så höga toppar.

Självmord är också relativt ovanligt och få människor har vett nog att förstå när en serie går mot sitt slut. Istället vävs det något hafsigt sentimentalt nät för att klämma ut varenda droppe vätska ur det döende. How I met your mother, Metallica, Lost, kommunpolitiker och Friends är ett par paradexempel. Livsuppehållande behandling är dock utbrett.
Det finns inget inneboende värde i självmord. Å andra sidan känns lidande för lidandets skull och tom existens minst lika värdelöst.

I slutändan får karaktärer som inte släpper taget rätt psykopatiska drag. Personer som i verkligheten skulle ses som rätt obehagliga — Ted Mosby, Ross, Gud eller Matthew Fox’s karaktär i Lost — är rätt normala eller kanske till och med lite nobla i seriernas värld. Seinfeld lyckades att styra undan från detta just genom att avsäga sig det sentimentala bagage som tynger ned speciellt de visuella medierna.

Ingen serie — någonsin ­— har blivit bättre av triangeldraman eller mellanmänskliga besattheter. Det är snarare tvärtom. Det har alltid lett bort från det som är intressant med dem. Breaking Bad är genialisk just för att den är så oerhört cynisk och inte för att den är älskvärd. Den är intressant i sig själv. Relationer finns men de står inte alltid i fokus och de körs inte genom någon silkesmjuk mixer för att bli lättuggade.

Walter White framstår som något mindre av en psykopat än Ted Mosby. White ljuger, förråder och rationaliserar bort en massa hemska saker men som tittare har man inte heller några illusioner kring detta. Mosby är läskig just för att han — med författarnas hjälp — kan gömma sig bakom sentimentalitet. Redan under Breaking Bads första säsong så sjunker det in att White’s rationalisering är desperat, patetisk och högst självisk. Mosby erkänner aldrig att han är självisk. Varken genom författare eller i handling. Faktum är att serien är beroende av Mosby’s känslomässiga tirader och att tittarna ska se det han gör som taffligt men aldrig obehagligt.

Som icke-troende tittare är det enklare att förlika sig med de övernaturliga dragen i en serie som Lost än den över seriens gång allt mer tilltagande sentimentaliteten. Något som tillför mindre och mindre ju mer den tar plats. Det som var och kunde fortsatt vara en intrikat och spännande story blev något med pekboksliknande karaktär där både räddade möer och riddare i rustningar tog plats.

Till C