16. Sentimentalt skräp [A] | NOTES / ANTECKNINGAR

16. Sentimentalt skräp [A]

Jag likt många andra konsumerar olika typer av populärkultur. Min lutning här kan väl snarast beskrivas som en retrograd anti-vurm för allt modernt. Jaja, jag vet hur det här ser ut. “Ännu en sån där pretentiös hipster”

Till mitt försvar: jag var sån här även innan alla dessa skäggiga entreprenörer med doucheiga knutar på baksidan av skallen en dag insåg att obskyr rock från slutet av 60-talet var det som kunde komplettera deras läsande av framgångsteologisk självhjälpslitteratur.
Lite nötta LP-skivor i något hörn av sin stuga eller sin centralt placerade etagelägenhet ser bra ut på pappret.

Jajaja, jag vet hur det låter. “Han gjorde något innan det var coolt att göra det. Så originellt…“

Thrash Metal/Sadus -Swallowed in Black

Mången teori har använts för att försöka beskriva mitt tillstånd. En huvudkandidat som jag tycker är rättvisande är att jag gillar hårdrock. Mer specifikt så är min huvudkärlek thrash metal från 80- och det tidiga 90-talet. Nästan allt annat jag gillar kommer som en konsekvens av att bra thrash metal fått stå som generellt högvattenmärke när det kommer till kultur. Som hårdrockare lever jag under en monastisk högst självorsakad kulturell trångsynthet. Den här synen leder ofta till argumentation och jag anser att det överlag bör ses som en bra sak. Se 2., 3. och 4.

Undantaget skulle väl vara litteratur. När det kommer till böcker lider jag av en fixidé om att det jag läser måste vara “nyttigt” på något sätt. Därför läser jag inte kriminalromaner och Tolkien rationaliseras med att backstoryn är så väl utbyggd att den borde betraktas som en mindre vetenskap. Fortfarande trångsynt, men av andra anledningar: mental marginalnytta och en strävan efter att bli anständig.

“Men så kan man ju inte leva?”, tänkte allehanda yuppie-hippies.
“Watch me”, svarade en figur som ibland inte är helt lätt att urskilja från Gollum.

Då och då kollar jag på tv-serier även om tankar om marginalnytta ofta även förstör detta. Inte helt olikt thrash-genren finns det en serie jag anser är överlägsen alla andra; mitt tv-högvattenmärke. Den är dessutom rätt skral när det kommer till sentimentala attityder; en brist serier nästan alltid blir bättre av.

Till B