10. Dead Men Tell No Tales [B] | NOTES / ANTECKNINGAR

10. Dead Men Tell No Tales [B]

[B]

Verkligheten tar inte hänsyn till känslor, ikoner eller tro — den blir inte automatiskt som en önskar bara för att man önskar det. Den är — som bekant — som den är. Varken mer eller mindre. Ens glädje eller rädsla påverkar inte månens atomer, ljusets våglängder eller det faktum att du utan din högst fysiska hjärna aldrig skulle kunna uppleva det du upplever under livet.

Frasen ‘Dead Men Tell No Tales’ är lika enkel som den är revolutionär. Sättet en förhåller sig till döden blir ofta avgörande för hur en betraktar livet. Även om du försöker att låta bli att förhålla dig till döden under livet förblir den omutbar, blind och utan fördomar.

PSM V12 D310 Logic of science demonstration 2.jpg

Försök på koncept som “eviga sanningar” ter sig i ljuset av allt detta som ynkliga. Det enorma spann tid som förflöt innan du föddes och den desto mer ofattbara tidsrymd som kommer förflyta efter ditt sista andetag är den enda sanning — om sådana existerade utanför livet, din egen medvetenhet och sociala konventioner — som är värd att erkänna.

Ögonblicket mellan dessa block är skymten en får. Att jag förstår att mitt liv i förhållande till kosmos är mindre en droppe i havet ger mig en stadig utgångspunkt. Den jag är nu blir i det långa loppet obetydligt oavsett vad jag känner för det nu. En torrt konstaterad obetydlighet uttalad utan känsla eller i affekt.

Utan början och slut blir det svårt att se hur livet ens skulle kunna förhålla sig mot sig självt. Du blir en mening utan sammanhang, en målning utan nyans, en yta som varken är hård, mjuk, elastisk eller rigid. Lika värdelös och tom som den röst som försöker tala för mig efter jag slutat tala. Efter jag slutat vara. Att få döda att tala; det finns inget grymmare våld.

“At the end of the tracks and trails, Dead men tell no tales.”

Ytterligare källmaterial.