9. Dead Men Tell No Tales [A]

[A]

Hur klyschig den än må låta så är frasen ‘Dead Men Tell No Tales’ en förnuftig tankegång. Det geniala i den ligger i det rent bokstavliga: döda människor talar inte.

Är man väl död fortsätter man att vara död. Allt tar definitivt slut — allt — och tystnaden blir för ens egen del absolut. Filosofiska utlägg och “själsligt” sökande förmörkas totalt när den koloss som döden är ställs bredvid dem. Döden går inte att förneka.

På den här punkten är jag och förblir något av en fundamentalist. Tal om efterliv, andar, medium eller vad det än må vara provocerar mig för att det är tankegångar som i längden blir ohållbara och korrupta — de bidrar inte med något. De binder sinnen och förslavar dem med löften som aldrig kan hållas. Det är en grogrund för misshandel och utnyttjande. Mentalt heroin; mord uppföljt av återupplivning för att kunna mördas igen. Idén om det övernaturliga lever inte sida vid sida med förståndet — det förgör det.

Illustrations in science fiction 02.jpg

Om en köper idén om möjligheten för döda människor att tala med levande så säljer man en lott som inte är till för en att sälja. En säljer avlidna personers röster och man förnekar dem egen talan.

Om en istället köper idén om att försöka ge bevis istället för att bara anta — att försöka underbygga det man påstår istället för att blankt konstatera — säljer man den lott man kan bygga övernaturliga luftslott på. Förmodligen följer det även att avlidna människors röster får vara deras egna och att de inte kan frammanas av någon annan än de själva medan de ännu lever. Inte för att det hindrar folk från att försöka, men det försvårar.

Det ena alternativet tenderar ta ut det andra. Livet är för all del inte en svartvit historia; men döden är det. Som en missbrukare som leker med tanken om att kontrollera sitt missbruk viskar de avlidnas språkrör med munnar som inte är deras egna. I öron som inte hör skillnad på en förlorad röst och en förljugen sådan.

Till 9b.