3. Musik ﹠ Analyserande

Metal Evolution - progressive metal:

Som musiker är det svårt att inte lyssna på musik med ett analyserande öra. Den där blinda naiviteten man hade till lyssnande innan en snöade in på att försöka spela musik själv försvinner ofta.

Rent generellt verkar många som spelar gå igenom ett stadium där man 1. lär sig att spela, 2. sedan bli bättre på det. Sedan står man vid ett vägskäl där 3a. man inser att man mest spelar på skoj eller 3b. att musik är något mer än ett sätt att “få brudar” eller för att glänsa genom att spela en trudelutt på en fest. Att se mig själv som betald musiker har varit svårt; jag ogillar att spela andras musik. Däremot har jag inte slutat vara intresserad av att lära mig saker. Såtillvida dessa passar mina egna syften vilka ofta är — hör och häpna — rätt snäva. Se anteckning 2. (281115) för mer ledtrådar.

Tillbaka till “mer seriöst spelande” kontra “skoj”. Att skriva en musikalisk fras som är tilltalande är nog det största hindret gällande mitt eget skapande. Det är svårt att producera saker som för en själv är intressanta. Det spontant tilltalande är ofta tilltalande för att det i slutändan är så fantasilöst. Precis som annan berusning blir saker som låter bra från början ofta något av en syntetisk trygghet. Det blir då svårt att inte se — eller höra om en så vill — på det hela som annat än falskt. Om en idé står sig efter den 100:e omarbetningen är man förmodligen något på spåren.

Det är kanske här den gamla klyschan om “poserande” faktiskt är nyttig. För att sålla agnarna från vetet krävs det ett rejält mått av intern diskriminering.

När man skurit bort det överflödiga och en känner att en kan stå bakom det en skrivit — utan att skämta bort det hela som en hobby eller ungdomssynder — så kan en fundera på att avskriva sig som posör inför en själv. Bevisbördan ligger dock alltid hos den som påstår något.